"The nurse knew that those who really love, love in silence, with deeds and not with words"



Alltså. Jag har läst om Skottland när jag var liten. Det var får och gröna kullar, säckpipor och rostiga svärd. Var lite sådär måttligt fascinerad av landet. Inte mer än något annat land (förutom typ Uzbekistan - har aldrig varit fascinerad av Uzbekistan.) Skottland har bara aldrig varit det där landet. Ingen sån där oemotståndlig dragningskraft som Island och Borneo, Ecuador och Amazonas.
Men när jag kom dit blev jag störtkär. I varenda skotskt uttal jag hörde, i att det finns glutenfria kakor och vegetariska pålägg som är mer än ost med ost. Och särskilt i bergen, eller kullarna som de kallade dem.

Skottarna själva tyckte tydligen inte att det fanns så mycket får i Skottland. Själv tror jag att de bara går med ögonen ned i asfalten hälften av tiden, för kullarna var ju fulla med små fyrbenta moln.

Och andra vackra varelser som prydde bergen.

Dagen vi vandrade/sprang/haltade upp till nästan-toppen hade vi inte riktigt tänkt på det där med hur varmt det kan bli i solen. Eller, för att vara helt ärlig så var det jag som glömde ta av mina vintersockor och insåg en halvtimme upp att jag kunde välja mellan att avlida i septemberhettan eller knalla barfota vidare genom ormbunkarna. Det sistnämnda kändes mer angenämnt och jag vägrade både strumpor och skor (tji fick du Herr Gurka) tills det blev för lerigt för att traska runt utan.
Bergen var bara en oändlig frihet.

Frihet att våga prata med paragliders som skjutsar en ned i sin skrangliga pickup på bruten engelska. Det är läskigt skönt att kunna lita på människor när man har bergen i bakgrunden.

Fängelsemurar är en frihet endast för de vilda korparna och en övergiven vägg endast för de konstnärliga.

Söndagsmorgonen lockade fram dimbarnen, som dansade runt Stirling och monumentet över William Wallace. Allt var så vackert att det gjorde ont. Ville bara stanna och andas mellan de uråldriga fasaderna och inte behöva bry mig om att det nästa dag skulle falla ett regn med ännu en nyans av grått. Ibland är det inte viktigt, vad som kommer hända. Bara vad som sker just nu.
Av allt det vackra jag såg i Skottland, var ändå det allra vackraste jag såg på vägen till flygplatsen. En liten pojke, inte mer än fyra år gammal, gick på bussen med sin mamma. Hon stirrade tyst framåt medan han hummande dansade runt i gången, trillade in i mig och brast ut i barnens eviga "Jag har tråkigt, är vi inte framme snart?" Det var inte förrän efteråt jag insåg att frågan slungats ut i tomma luften, att han ställt den till sig själv eller kanske till mig. För han tystnade och vände sig om, började teckna med händerna som vilsna fåglar mot sin mamma och det var då jag förstod att hon var döv. Hon hade inte ignorerat honom, tvärtom. Hon hörde bara inte frågan.
När de sen skulle gå av såg hon förvirrad ut och försökte fråga bussföraren något, men ut kom bara gutturala ljud och hennes min uttryckte den djupaste frustration.
"You need to give her a paper to write on so she can tell you what she wants to say."
Den lilla enkla meningen kom ur pojkens mun, lät som en spröd liten klocka i folkvimlet. Föraren stannade upp och nickade. Alla passerade dem, pojken och mamman, som stod där och väntade på sitt papper för att kunna tala. Jag vet inte hur jag ska beskriva det bättre än såhär. Bara det ögonblicket där man såg hur mycket han älskade sin mamma, det var det vackraste jag sett under alla de fem dagarna i Skottland.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0