emilyispegeln

För exakt 4 år och 10 månader sen stod jag med hjärtat i halsen och skreksjöng med i allsköns Red Hot Chili Peppers-låtar i Globen. Ja, och så gjorde jag ju det igår också.
Var egentligen inte jättepeppad för konserten, hade mer drömt mardrömmar om den. Att min lärare inte skulle låta mig gå från skolan och att jag skulle komma försent (i drömmen klädde min lärare sig i ett beige linne och gömde sig i en garderob - jag behövde hitta henne innan jag fick gå), att jag inte skulle kunna hämta ut biljetterna (i drömmen fick jag biljetter till en annan konsert istället - á la Mando Diao), att det inte skulle vara några andra där mer än femton pers och att de skulle spela helt horribelt dåliga låtar som dessutom inte var deras egna.
Verkligheten var dock inte så lik. Efter allt krångel så hamnade jag med Milla och Nisse väldigt mycket längre fram än vad vi ursprungligen planerat. Inte tillräckligt långt fram för att få något vatten, bara känna dropparna på kinden och se flaskan glatt passera förbi.
"Visst är det trångt och jag är förfärligt trött, men det kan väl inte vara jobbigare att hoppa runt här ett par timmar än vad det är att köra tre och en halv timme i rad på jujutsun" tänkte och sa jag nog också naivt.
När det väl drog igång kändes det mer som om jag varit på dessa tre pass utan en enda vattenpaus och sen fått veta att jag var tvungen att gå 30 ronder till mot utvilade landslagskämpar. Utan vattenpauser. Och killen framför mig var minst 2.10 lång och hade vässade armbågar.
Men ändå. När Flea kom in och sa "Tonight is a magic night" då märkte jag att mitt leende gick från öra till öra och det dröjde sig kvar där ända tills jag föll i säng med värk i alla muskler man kan ha värk i. (Och alla vet ju att man har muskler överallt förutom i benen.)
Så mindes jag för hundrasjätte gången varför jag började spela bas. För de där djupa tonerna, de tränger ända in i hjärtat. Och jag såg inte en enda människa omkring mig som inte jublade när introt till Higher Ground och Throw Away Your Television satte igång.
Jag kan bara säga att jag var lycklig ända in i själen och att det här var bättre än förra gången vi såg dem och då tyckte jag att det var det bästa jag någonsin sett.

Förresten säger Milla att Kiedis och jag fortfarande dansar likadant. Jag vet inte om det är en komplimang.