Karnevalen i Köln - Färger, musik och hundratusentals snödroppar
Dragspelsmusik, rinnande smink, solsken som tittar fram bakom katedralen och tusen färger på en enda människa. Så vet man att man är på karneval.
Tog en tur ned till Köln med Milla över helgen, lämnade kemin bakom mig och insåg i samma stund som vi landade hur mycket jag saknat Tyskland. Tro det eller ej, men det är ett otroligt vackert land om man blundar för dess industrier. Vår resa gick ju uruselt med två inställda flyg i rad och SAS fick en fin teckning av vad jag och Milla tyckte om dem. Förväntar mig inte att den satt uppe särskilt länge.
Vi hade väl tekniskt sett semester eftersom vi inte pluggade, men det var inte en sekund vi hade att andas.
Sabine, som jag träffade i Shanghai och nu alltså åkte och hälsade på, hade med sin familj samlat ihop en gigantisk hög maskeraddräkter över åren. Så det var bara att välja ut de kostymer vi blev mest fästa i och sen springa ut till parader och maskeradbaler.
Söndagens parad pågick i fyra timmar och ändå kände man sig aldrig trött. Folk stod längs gatorna och ropade "Kamelle" och "Kölle Alaaf" för att få godis slängt på sig, som snabbt fyllde en tygkasse. Det bästa var ändå att verkligen alla var utklädda. Allt från en pojk som inte kan ha varit ett år ens, clownklädd i sin barnvagn, till en gammal farmor som närmade sig 90, spatserande runt i 1800-talsklänning och vitt parasoll.
Fick dessutom en orkidé av en man utklädd till fjäril. Kan det bli mycket bättre?
Och snödropparna växer över glömda minnen i Stommeln.
