emilyispegeln

En mycket fin människa visade det här för mig och gjorde min dag. Eller dagar, veckor.
Jag känner samma förtjusning för att sitta och få små blinkande prickar till musik som jag känner när jag får hålla på med ljudtekniken i kyrkan. Hur det kan kräva massor av pill för att få ihop alla kablar, alla saker som inte sitter där de borde och lyssna på alla musiker som ändrar sig i sista stund. Och sen, när man sitter där bakom mixerbordet så känns det nästan magiskt. Att det först bara är tysta gitarrer, mikrofoner och förstärkare. Så drar man upp ljudet på dem, en och en. En gitarr, en bas, trummorna, en till gitarr och jag känner ett sådant lyckorus i mig så det är inte klokt. Vill skratta, jubla, spreta med tårna, dansa genom hela lokalen. Bara för att jag kan höja volymen till tinnitusnivå.
Men det är samma med just detta. Att skapa en melodi och sen långsamt lägga på fler bastoner, fler undermelodier och till sist skapa ett enda glädjerus av ljud, det är lycka på riktigt. Med alla mått mätt. Sen långsamt ta bort dem en och en, tills det bara är en pulserande triol kvar.