emilyispegeln

Jag har märkt hur intressant det är att springa i motvind. Det är lite som att springa allt vad man kan medan någon håller ett rep runt midjan på en, fast med den egenskapen att detta också tar andan ur en. Kineserna var givetvis väldigt roade när det plötsligt slutade blåsa, helt utan förvarning, och jag reagerar på samma sätt som om någon skulle klippt av repet.

På hemvägen när jag som bäst gick och livligt gestikulerade med armarna och diskuterade kemi och fysik med en måttligt road Pling så vänder jag på huvudet och ser Herr Svensk från vår korridor. Det är ganska fascinerande, att han kommer upp bredvid en, säger hej och tystnar sen. Som tur är så är Pling något bättre än mig på att börja prata med folk och klarade av det hela galant tills Herr Svensk börjar prata om sin föredetta ryska rumskompis. Varpå Pling skriker: Apelsiner! och byter riktning utan närmare förklaring. Jag muttrar något jag med och följer med till fruktståndet. Förhoppningsvis märkte han inget av att vi försvann, utan fortsatte att dra rysshistorier till allmänhetens stora gläjde.
Men vi köpte faktiskt frukt. Jordgubbar för min del. Och jag tycker inte det är helt fel med ett halvt kilo röda bär till lunch. Och ja, jag åt upp allihopa.

Jag följde Smilande Tigerns spår och hittade fram till Detektivbyrån. Nu vill jag mer än någonsin lära mig spela dragspel. Stackars omgivning, kan jag bara säga.

Har ni lagt märke till att vårt hus av någon outgrundlig anledning har samma färg som himlen? Eller, låtsas ha. Kanske är det i själva verket Muminhuset vi bor i.