emilyispegeln

Dagens impulsäventyr. Bemästra frisörrädslan.
Först måste jag förklara en sak. Jag är livrädd, och då menar jag verkligen livrädd, för att gå till frisören. Jag känner samma skräck när jag står utanför en frisörsalong som höjdrädda känner när de står vid kanten på ett stup och mörkrädda i det ögonblick då lampan släcks. Visserligen har jag aldrig varit rädd för just höjder och mörker, men jag kan gissa att det känns så här.
Ha detta i åtanke då ni sen ser framför er hur jag plötsligt blir frustrerad på att mitt hår är för långt och börjar kännas som en halsduk. Varpå jag plötsligt slänger mig in hos en av alla de frisörerna som finns utspridda i Shanghais gränder. Det är de som hör till de ökända Discoprinsarna.
Och jag är livrädd. Dödsförskrämd och de kan inte mitt språk och jag kan inte deras. (För inte kan det vara kinesiska, dessa gutturala ljud som snubblar ut mellan läpparna?)
Så, desperat viftar jag med händerna, pekar hit och dit och försöker för mitt liv (för jag är övertygad om att jag kommer dö när som helst) förklara hur jag menar. Ack, till ingen nytta är min strävan.
E: SÅHÄR! *visar med händerna*
Discoprins: Jaha! Jag förstår! Såhär? *visar upp en alldeles hemsk bild*
E: NEJ NEJ NEJ! SÅHÄR! *visar på en annan bild som nästan är rätt och viftar med händerna för 97:e gången*
D: AH, jag förstår.
E: INTE som på bilden.
D: Nejdå, såHÄR *visar rätt med händerna*
E: Precis! *lättad*
D: Dumdidumm *klipper som på bilden*

Så nu tänker jag inte gå ut utan mössa. Jag ser ut som en blandning mellan en golvmopp och en ovanligt ledsen kiwi.