Sagornas och Lägereldarnas tid - Blåsilver, beigebrunt, guldgrönt och känslan av att kunna flyga



Jag ska göra ett försök att berätta om Emilies Underbara Resa till Sagolandet Zhangjiajie. Men orden räcker inte riktigt till att beskriva hur det var. Det kändes som om det inte gick att andas av lycka och som om luften samtidigt var klarare än någon annanstans.

Vår resa började i mer eller mindre (mindre för min del) arla morgonstund och jag, Sabine och Pling rusade iväg på ett led med våra väskor på väg mot den hittills längsta tågresa jag varit med om. Tror inte riktigt Kittelfjälltåget kan mäta sig (även om jag då hade en personlig sagotant som hjälpte mig somna). Nåväl. Lyckligt lottade som jag och Pling var hamnade vi uppflugna på de övre slafarna, vilket i Kina betyder tre meter upp och med en halv decimters utrymme till taket. Efter ett inte alltför svårt beslut invarderade vi Sabines säng och spenderade majoriteten av resan på en nivå närmare golvet ätandes av allas underliga matsäckar (kinasnacks är inte riktigt som andra länders...). När kvällen närmade sig började något vi först tog för misshandel av kattungar, men det visade sig vara vår godnattsång som förvarnade om att nu släcker vi minsann lysena. Vilket de gjorde hux flux så att alla stackare ute i gångarna plötsligt befann sig i ett totalt mörker så tätt att man kunde tugga det. Hur mycket jag än älskar tågresor behövs det knappast sägas hur skönt det var att få stiga ur vagnen och sträcka på sig på Zhangjiajies perrong. Vi hade med andra ord anlänt i De Förlorade Äventyrens Land.




Men inte ens en halv vilostund blev det annat än för det som vi senare skulle referera till som "Usch ska vi äta nu igen". Vi åt konstant under resan tror jag. Och lika ofta sa de till oss att äta mycket, eftersom det skulle dröja till nästa måltid. Ljug.
Alla längtade efter en dusch, och en dusch fick vi, fast inte riktigt som vi tänkt oss. Det bar iväg mot en namnlös flod och så blev det forsränning med flotte. Ganska likt det jag redan varit med om en gång i höstas, men måste säga att det här gången var det både roligare sällskap och vackrare omgivning. Då och då urartade även mötet mellan två flottar till vattenkrig, så efter någon timme satt alla huttrandes och vågade inte lita på varandra. Kan bara säga att jag är tacksam för att jag gick med på att låna rengkläder där, trots att de förvandlade en till Rutger Skogsmulle med underbett á la fransk sjökapten.



När vi överlevt en natt i Flughotellet (där Sabines första kommentar var att fråga mig och Pling ifall kackerlackor kunde flyga och det visade sig vara flugor i monsterstorlek) bar det iväg både till ett nytt hotell närmare de blå bergen och till en nationalpark där vi skulle komma att spendera den mesta delen av våra dagar.
Fascinerad av all natur som jag var (en gång naturare - alltid naturare) sprang jag runt och petade på minsta blomblad, blev överförtjust när jag hittade en fjäril i kolobristorlek och kunde inte sluta studera aporna som bekymmersfritt dinerade på gångvägen.
(En och annan gammal tant fanns där också. Och de är så mycket charmigare än de svenska på något sätt.)





I parken var första (men inte alls sista) gången som vi träffade på silverflickorna, klädda i Miaofolkets (hoppas jag inte minns fel minoritet nu) traditionella färgglada klänningar och metallsmycken.
En ur gruppen som vi döpte om till Japanerna (av rätt uppenbara skäl) är läskigt lik Sora ur Kingdom Hearts och han blev medtvingad på foto med flickorna som blev rätt förtjusta i uppmärksamheten. Jag och Pling hade mycket nöje åt att försöka lista ut vad det var det vad som sas på Japanspråket. En annan av dem var även misstänkt lik Wakka ur Final Fantasy X. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; de finns på riktigt där man minst anar det.





Så blev det då slutligen dags för det som hela vår resa egentligen byggt upp mot. Att få åka upp till toppen av bergen och tillbringa dagen i lycklig extas nära himlen. Vet inte hur pass sammanhängande mitt tal var under den dagen, jag gick mest runt och önskade mig att jag kunde få privilegiet att sväva mellan pelarna på ett par vingar. Trots noga letande hittade vi inga flygande turkar i bergen, inte ens en liten drake. Men jag förstår nu precis varför man valde att spela in Avatar här, det är en plats man aldrig vill lämna.
Låsen var upphängda av unga och gamla par som önskade sig lycka och evig kärlek. De började någonstans långt ned på berget, men när man kom närmare en viss speciell bergstoppp så var plötsligt räckena fulla av dessa metallås och inskriptioner.
Det går inte att förklara hur pass vackert det var.




Plötsligt hade vår sista dag på Den Underbara Resan grytt och det var dags att säga farväl till en taggig horisont i blå nyanser och bergsluft nog för att göra en elefant yr. Fast det enda vi såg var vattenbufflar. Och det är inte helt fel det heller.
Det blev ett snabbt grottbesök på förmiddagen innan den över 20 timmar långa tågresan hem. Måste säga, med risk att låta pessimistisk, att grottan var nog alla lite besvikna på. Visserligen fina effekter med alla ljus och så, men måste man verkligen göra om stalagmiter till disco? Och måste man verkligen följa efter en guide med en megafon som spelar blipblopmusik? Nej, jag skulle föredragit att få hela grottan för mig själv efter stängningstid och kunnat utforska den med fotogenlampa och min trogne assistent Walter. För någonstans mitt i grottvandringen hamnade jag i början av 1900-talet och fick för mig att jag bara upptäckt de magnifika kalkstenarna av en ren slump, kanske när jag blev jagad av en Pterosaurus. Man kan aldrig vara helt säker.

Tågresan hem var om möjligt ännu bättre än den dit. Trots att vi var på väg mot slutet av vår resa och mot storstadens grå betong, roade vi oss med att lära oss invecklade japanska kortspel och träna på våra sociala förmågor. Har märkt hur fantastiskt det är att kunna kommunicera på kinesiska när folk inte förstår varken engelska eller franska.

Den här resan var underbar och jag tänker aldrig mer missa ett tillfälle att vandra genom skogar och berg nu när jag sett hur vackra de kan vara.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0